Den här bilden får jag en fin känsla av...jag vet inte om den är densamma som den du hade när du fotograferade den och valde titel, men den påminner mej iallafall om gånger när jag varit ordentligt ledsen och nere och gett mej ut ensam på nattliga promenader i det blöta höstmörkret för att rensa tankar. Dom promenaderna brukar innehålla mest stirrande rakt ner i marken och tänkande på Orsaken, men ibland kommer det ögonblick då jag tittar upp på till exempel himlen eller en fin utsikt, eller som i det här fallet båda två. När jag då ser det fina ljuset i himlen eller det vackra landskapet brukar jag känna mej bättre till mods, för där ligger det stora himlavalvet/landskapet och är fint, lugnt och tryggt. Plus att det känns som att det bara är jag som iakttar det på just det sättet just då och då bildas en connection mellan mej och landskapet som gör att jag känner mej mindre ledsen...det känns på något sätt som att utsikten lägger en arm runt axlarna på mej.
Så tack för att jag fick uppleva den känslan genom en bild. Du är så bra, Katti :)
Ja, vad ska jag säga…? Dina långa och vänliga kommentarer får mig att le små leenden inombords. Långa, mörka, promenader är kanske inte det man helst önskar att livet ska innehålla, men… det blir ju inte alltid som man tänkt sig, och att gå ut och gå - även om man bara stirrar i marken - tror jag är något positivt. (Jag var faktiskt påväg ut på en ilsken och ledsen promenad idag, men sen mindes jag att jag var en sjukling iklädd lila morgonrock och inga skor.)
Och visst inte! Bra är jag inte, men tack ändå för dina fina värmande ord.
Den här bilden får jag en fin känsla av...jag vet inte om den är densamma som den du hade när du fotograferade den och valde titel, men den påminner mej iallafall om gånger när jag varit ordentligt ledsen och nere och gett mej ut ensam på nattliga promenader i det blöta höstmörkret för att rensa tankar. Dom promenaderna brukar innehålla mest stirrande rakt ner i marken och tänkande på Orsaken, men ibland kommer det ögonblick då jag tittar upp på till exempel himlen eller en fin utsikt, eller som i det här fallet båda två. När jag då ser det fina ljuset i himlen eller det vackra landskapet brukar jag känna mej bättre till mods, för där ligger det stora himlavalvet/landskapet och är fint, lugnt och tryggt. Plus att det känns som att det bara är jag som iakttar det på just det sättet just då och då bildas en connection mellan mej och landskapet som gör att jag känner mej mindre ledsen...det känns på något sätt som att utsikten lägger en arm runt axlarna på mej.
SvaraRaderaSå tack för att jag fick uppleva den känslan genom en bild. Du är så bra, Katti :)
P!
SvaraRaderaJa, vad ska jag säga…? Dina långa och vänliga kommentarer får mig att le små leenden inombords. Långa, mörka, promenader är kanske inte det man helst önskar att livet ska innehålla, men… det blir ju inte alltid som man tänkt sig, och att gå ut och gå - även om man bara stirrar i marken - tror jag är något positivt. (Jag var faktiskt påväg ut på en ilsken och ledsen promenad idag, men sen mindes jag att jag var en sjukling iklädd lila morgonrock och inga skor.)
Och visst inte! Bra är jag inte, men tack ändå för dina fina värmande ord.