Så underbart klockrent uttryckt, som alltid, min kloka vän.
Gillar verkligen bilden och gillar även att jag inte riktigt försår hur den hänger ihop, hur det går till liksom. Tycker om de starka kontrasterna mellan det extremt ljusa och det kolsvart mörka. Det är skönt att kunna vila blicken på det vänstra lutande fönstret som ändå är relativt stilla när allt annat rör sig.
Du är en fantastisk fotograf och människa, snälla fortsätt med det!
Sandra! Jag försöker fortsätta. Ibland förstår jag inte varför, eller hur. Men då väntar jag och hoppas att det kommer tillbaka (även om jag inte är medveten om det själv just då). Jag är glad att du har hittat hit. Då vet jag varför jag fortsätter. En blogg liksom... hallå! Inte min grej alls. (Men man kan ju inte alltid vara sig själv på alla sätt och vis, man kanske får göra verkligheten till sin egen ibland, hur otroligt det än verkar). Vombatsnosigalurvpuffkramar!
Det som är så häftigt med dina bilder är att när jag först ser dom känner jag någonstans i magtrakten att det är något mer med bilden som jag inte riktigt kan sätta fingret på, och sen när jag läser/får höra titeln eller dom tillhörande kloka orden bara slår allting fast och blir så tydligt. Och sen snurras tankarna igång och vandrar några varv i hjärnan innan jag kommer tillbaks till verkligheten igen och kommer ihåg att jag faktiskt kollade på en bild.
Dina bilder är inte bara bilder - dom är upplevelser.
Hur jag är just nu är ett bra exempel: Jag kan inte skriva ner konkret vad jag tänker när jag kollar på bilden, för mina tankar har inte lugnat ner sej än. Jag kan inte sammanfatta det som inte tänkts klart... ...jag ber att få återkomma med en mer specifik kommentar när jag tankarna fallit på plats, men tills dess hoppas jag att du förstår att jag tycker att bilden är förbannat bra...för det är den :)
Tack så väldigt mycket! Dina kommentarer betyder jättemycket för mig, särskilt eftersom du är så "förbannat bra" själv. Och det märks att du verkligen funderar innan du börjar trycka på tangenterna och skriva om dina tankar. Du får självklart återkomma, jag är glad att du tar dig tid. Och att du, som du sa, "längtat" efter att jag ska starta en blogg. Det betyder väldigt mycket för mig som fotograf, eller då-och-då-entusiastisk kameraanvändare.
"P" är egentligen en rest ifrån en lärarinna som jag hade när jag gick i femte klass. Vi hade två Robertar i klassen och hon tyckte att det var så jobbigt att säga "Robert Pettersson!" eller "Robert Mill!" för att vi skulle fatta vem hon tilltalade, så hon förkortade mitt efternamn till enbart "P". På så vis kunde hon bekvämt använda sej av "P" och "Mill" som smeknamn. Sen har det där följt med som smeknamn bland den kretsen kompisar som jag har från den tiden och vidare till när jag registrerade mitt bloggkonto. Slut på sagan. :).
Tack själv, måste jag säga. Inte bara för att du också tar dej tid och kommenterar på mina grejer(det är något jag uppskattar hemskt mycket), utan väldigt mycket tack ska du ha för att du gör dina bilder och delar med dej av dom. Varje gång jag kollar på dom och sugs in i det där tanketillståndet som jag skrivit om tidigare känner att jag växer inuti...det är som att jag tar ett andetag som bröstkorgen inte sjunker tillbaks från, utan att jag bygger vidare på det. Det låter kanske konstigt, men jag hoppas att jag kan förklara det för dej och lyckas hitta ett ord som beskriver känslan bra. Men jag antar att jag kommer på något tids nog...kanske när vi träffas i Stockholm? Vem vet?
Så underbart klockrent uttryckt, som alltid, min kloka vän.
SvaraRaderaGillar verkligen bilden och gillar även att jag inte riktigt försår hur den hänger ihop, hur det går till liksom.
Tycker om de starka kontrasterna mellan det extremt ljusa och det kolsvart mörka.
Det är skönt att kunna vila blicken på det vänstra lutande fönstret som ändå är relativt stilla när allt annat rör sig.
Du är en fantastisk fotograf och människa, snälla fortsätt med det!
Vombatkram
Sandra!
SvaraRaderaJag försöker fortsätta. Ibland förstår jag inte varför, eller hur. Men då väntar jag och hoppas att det kommer tillbaka (även om jag inte är medveten om det själv just då).
Jag är glad att du har hittat hit. Då vet jag varför jag fortsätter. En blogg liksom... hallå! Inte min grej alls. (Men man kan ju inte alltid vara sig själv på alla sätt och vis, man kanske får göra verkligheten till sin egen ibland, hur otroligt det än verkar).
Vombatsnosigalurvpuffkramar!
Det som är så häftigt med dina bilder är att när jag först ser dom känner jag någonstans i magtrakten att det är något mer med bilden som jag inte riktigt kan sätta fingret på, och sen när jag läser/får höra titeln eller dom tillhörande kloka orden bara slår allting fast och blir så tydligt. Och sen snurras tankarna igång och vandrar några varv i hjärnan innan jag kommer tillbaks till verkligheten igen och kommer ihåg att jag faktiskt kollade på en bild.
SvaraRaderaDina bilder är inte bara bilder - dom är upplevelser.
Hur jag är just nu är ett bra exempel: Jag kan inte skriva ner konkret vad jag tänker när jag kollar på bilden, för mina tankar har inte lugnat ner sej än. Jag kan inte sammanfatta det som inte tänkts klart...
...jag ber att få återkomma med en mer specifik kommentar när jag tankarna fallit på plats, men tills dess hoppas jag att du förstår att jag tycker att bilden är förbannat bra...för det är den :)
P! (Är det ditt sätt att vara anonym? :)
SvaraRaderaTack så väldigt mycket! Dina kommentarer betyder jättemycket för mig, särskilt eftersom du är så "förbannat bra" själv. Och det märks att du verkligen funderar innan du börjar trycka på tangenterna och skriva om dina tankar. Du får självklart återkomma, jag är glad att du tar dig tid. Och att du, som du sa, "längtat" efter att jag ska starta en blogg. Det betyder väldigt mycket för mig som fotograf, eller då-och-då-entusiastisk kameraanvändare.
Tack än en gång Robert!
"P" är egentligen en rest ifrån en lärarinna som jag hade när jag gick i femte klass. Vi hade två Robertar i klassen och hon tyckte att det var så jobbigt att säga "Robert Pettersson!" eller "Robert Mill!" för att vi skulle fatta vem hon tilltalade, så hon förkortade mitt efternamn till enbart "P". På så vis kunde hon bekvämt använda sej av "P" och "Mill" som smeknamn.
SvaraRaderaSen har det där följt med som smeknamn bland den kretsen kompisar som jag har från den tiden och vidare till när jag registrerade mitt bloggkonto. Slut på sagan. :).
Tack själv, måste jag säga. Inte bara för att du också tar dej tid och kommenterar på mina grejer(det är något jag uppskattar hemskt mycket), utan väldigt mycket tack ska du ha för att du gör dina bilder och delar med dej av dom. Varje gång jag kollar på dom och sugs in i det där tanketillståndet som jag skrivit om tidigare känner att jag växer inuti...det är som att jag tar ett andetag som bröstkorgen inte sjunker tillbaks från, utan att jag bygger vidare på det. Det låter kanske konstigt, men jag hoppas att jag kan förklara det för dej och lyckas hitta ett ord som beskriver känslan bra. Men jag antar att jag kommer på något tids nog...kanske när vi träffas i Stockholm? Vem vet?
Ha det fint så hörs vi! :)